På ett bord längst inne i klassrummet låg en hög med små hantlar. Jag vände mig frågande mot den unga läraren vars klassrum jag skulle låna för att hålla dagens föreläsning och sa: ”Vad kul att ni är igång!” 

Läraren berättade om hösten som startat med en konflikt under ett föräldramöte men som mynnade ut med en positiv klang och gjorde att de tillsammans kunnat skapa klassens gym. Konflikten hade börjat med att skolans idrottshall skulle renoveras. Under renoveringen hade pedagogerna fått utforma idrottstimmar på egen hand. Läraren hade valt att dela upp idrottstimmarna på veckans alla dagar. Utomhusaktiviteter hade planerats men det hade också skapats ett litet gym bestående av små rörelsekort som skulle utföras bakom en vikvägg i klassrummet. Gymmet skulle besökas av alla elever varje dag och när de utfört dagens övningar skulle de sätta ett kryss vid sitt namn. 

Eleverna var eld och lågor men under föräldramötet gav en förälder sin tydliga åsikt om att skolan är till för kunskap, inte för rörelse. Han menade att barnen skulle bli störda och inte kunna prestera på bästa sätt om man plötsligt skulle bryta av med fysisk aktivitet. Det skulle bli en enda röra. 

Men klassen testade sitt gym. Det gav dopaminkickar och blev ett kul och ibland välbehövligt avbrott för eleverna. En dag kom föräldern på besök och med sig hade hen ett par hantlar som en förlåtande gest. Hemma hade barnet ständigt pratat om klassens gym och vilka positiva upplevelser det gav. Föräldern ville helt enkelt be om ursäkt. Efter det kom fler och fler barn med små hantlar – alla eleverna ville ha sina egna. 

Upplevare Sara Wikander – Text från boken Aktiv skoldag